Ledare: Nesprofit – och sedan?

Nestlé – världens största livsmedelsföretag – vältrar sig i pengar. Resultatet för 2009 presenterades nyligen och visar en rekordomsättning på 102 miljarder USD (94,6 miljarder USD i kärnverksamheterna mat och dryck), ett rörelseresultat på 14,85 miljarder USD (bättre än i fjol), marginaler (finansanalytikernas favorit) på hela 14,6 % och ett 67 % bättre kassaflöde: från 6,81 miljarder USD 2008 till 16,93 miljarder USD 2009.

Sedan har vi ju Nespresso, den nya stjärnan på Nestlés märkeshimmel. Här ökade omsättningen med över 22 % i fjol och i år väntas den landa på 2,83 miljarder USD – och inga konkurrenter! Årets fälttåg ska etablera Nespresso-upplevelsen (”smaken, doften, varumärket”) i Afrika söder om Sahara.

Men vart tar alla pengarna vägen? De går till Nesaktieåterköp, så klart! Nestlé ska lägga 9,46 miljarder USD på att köpa sina egna aktier i år av det enda skälet att man vill pumpa företagets enorma kassaflöde raka vägen ner i aktieägarnas fickor. Naturligtvis är aktieåterköpen också en lönsam affär för direktörerna. I fjol fick vd:n Paul Bulcke förutom ”grundlönen” på nästan två miljoner USD och knappt en halv miljon i kontantbonus runt åtta miljoner USD i olika aktier och optioner. Han kammade också hem en nätt pensionsinbetalning på trekvartsmiljon USD – och det är mer än vad ens den mest långlivade Nestléarbetare kan hoppas få ut i pensionsväg.

Men inte nog med det. Förutom återköpet så blir det även utdelning på aktien: och här är det upp med 14,3 % när man delar ut totalt 5,2 miljarder USD (jämfört med ynka 4,73 miljarder USD 2008). Vinstutdelningsandelen hamnar därmed på 51 % – för precis så mycket av vinsten delas ju ut.

I många storföretag har tendensen varit att dra ner på aktieutdelningen och istället utnyttja aktieåterköp för att ”återföra värde” till aktieägarna. Fast inte på Nestlé, där den berömda ”Nestlémodellen” ger det bästa av båda världar.

Även om de flesta aktieägare är stormförtjusta över resultatet finns det några som vill veta lite mer om hur de leverantörsförhållanden ser ut som det görs så stort väsen av i den senaste Creating Shared Value- broschyren. Eller varför företaget i reaktionen på Greenpeacekampanjen mot palmolja verkar oroa sig mer för intrång i upphovsrätten än för leverantörskedjan – det vill säga om man nu verkligen ”oroar sig” för ”den förstörelse av regnskog och torvfält som palmoljeplantager vållar”.

Etiska investeringsrådgivare som läser senaste Creating Shared Value-broschyren kanske undrar varför Nestlé dragits inför skranket i OECD fler gånger än något annat företag för vad som enligt IUL är brott mot just de ILO-konventioner som omfattas av OECD:s riktlinjer mot multinationella företag. Ja, det verkar ju lite konstigt eftersom Nestlé säger sig anse att ILO-konventionerna är så viktiga.

Andra har börjat ifrågasätta Nestlés berömda arrogans, som i september fick vd Brabeck att hota flytta företaget från Schweiz om landets regering ens knystade om ett tak på direktörslöner. På aktiestämman nyligen konstaterade Brabeck att ”Nestlé är viktigt för Schweiz, men låt mig också klart påpeka att Schweiz är viktigt för Nestlé. Landet har tydliga fördelar som hemvist på grund av sitt välbalanserade och flexibla rättsväsende” som passar perfekt för att skapa aktieägarvärde. Brabeck sa sig vara ”säker på att schweiziska parlamentet och folket hittar en rimlig lösning på de reformer som för tillfället diskuteras”. Nespressure? Absolut! Nestlé är viktigt för Nestlé.

Samma koncernarrogans får nu Nestlés direktörer i Ryssland att strunta i en formell begäran från det ryska parlamentet att företaget ska återanställa den trakasserade ledaren för facket på Nestlé Waters utanför Moskva (pä engelska) och upphöra med sina angrepp på fackklubben och istället börja förhandla med den. Samma arrogans får Nestlédirektörerna i Indonesien att i över två och ett halvt år blunda för fackets krav på löneförhandlingar på Nescaféfabriken i Panjang, där företagsledningen hävdar att lönen är en ”affärshemlighet”. Trots att Nestlé överbevisats om att deras ståndpunkt är olaglig och ett brott mot de ILO-konventioner och arbetstagarrättigheter som de säger sig respektera så kräver de nu arrogant att den ”fackförening” som de själva skapat och kontrollerar ska medverka i de länge förhalade förhandlingarna – allt för att undergräva facket som lett kampen för arbetarnas rättigheter på fabriken.

Och Nestléanställda världen över frågar sig allt oftare hur företaget kan dela ut 15 miljarder USD till aktieägarna i år och samtidigt investera så lite i den personal som gör koncernen så lönsam.

Nespressure verkar alltså fortfarande vara en oskiljaktig del av Nestlémodellen: kläm åt arbetarna och trampa på deras rättigheter.